HannaEllenor (Gamla bloggen)

än som var meningen =)

Skulle blogga om min lillasyster Maja som följer sina (okeej, smått mina med) drömmar ..
Satt och tänkte så det knakade i huvudet om en presentation på engelskan som ska fram på måndag,
det är bara 5 minuter typ men ändå är de ju 5 min av tystnad om man inte har något speciellt ämne.
Så slog det mig, jag är ju ett biigt fan av Helen Sjöholm.
Så ja ska göra en presentation om henne...

Ringde lillasyster för att höra hennes åsikter och sånt och de sluta med att vi satt i
telefonen och sjöng alla Kristina från duvemåla låtarna, som vanligt :)
Jag börjar bli knäpp nu, Magnus tog ju med sig datorn till nykroppa där all min musik ligger..
och dvd har jag inte.. och datorn är så liten att de inte får plats cd grejs, så ja har inte någon duvemåla alls.. usch.

Sen skulle jag även göra lite matte (typ supersvåra grejjor) tills i morgon.. fixat!
Fan de är så skönt när de går upp för en vad de handlar om.. än att sitta där och bara aaa..mmm visst fattar...nada.
Sen hjälpte jag Maja & Mamma skaffa sig facebook (Heidi du får också skaffa det!!)
så de har jag suttit och gjort hela kvällen typ.. nu är ja trött men börjar inte förrän 10.40 =)
Skönt fick pratat ut lite med Magnus igår, förhoppningsvis ligger vi på samma nivå vad gäller allt
för vi kunde disskutera igår. Men jag flyttar självklart ner nu efter denna sista veckans bravader.

Nu till de jag skulle blogga om ..
Maja ska sjunga denna låten på ett speciellt tillfälle (fick inte säga va??)
och faktist, jag har inte hört denna innan... fast de är Helen som sjunger.

Koppången

Här är stillhet å tystnad, nu när marken färgats vit från den trygga,
gamla kyrkan klingar sången ända hit Jag har stannat vid vägen,
för att vila mej ett tag å blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram har
förenat dom själar som finns med oss här i tiden å jag vet att dom som har lämnat oss,
har förstått att vi är liksom fladdrande lågor, så länge vi är här
Där, bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en,
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
Vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand på ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig, å sen vet jag inget mer...
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här, å mitt på en frusen väg finns det värme
ändå fastän snön börjat falla och himmelen blir grå
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram har
förenat dom själar som finns med oss här i tiden å jag vet
att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är liksom fladdrande lågor,
så länge vi är här.