HannaEllenor (Gamla bloggen)

Ja nu får ni veta hur det ligger till.
Det är ett rent helvete hemma, jag trodde det skulle lösa sig så småningom
men Magnus har gått ner i någon svacka eller något, han är helt förändrad
till inställningen till mig och barnet.

Han har tydligt visat senaste veckorna att han inte är intresserad, att han inte ger sig fan på vissa saker
och beteer sig som en man.
Jag orkar inte känslomässigt med detta längre, jag har försökt få honom hem via telefon
så vi kan prata om hur framtiden ska vara, inte ens de gör han.

Igår försökte jag ringa honom för att planera resan för ultraljudet imorgon
och för att få veta vad han vill.. men han verkar inte bry sig, inte ens när jag ber honom komma hem
så vi kan ta allt i lugn och ro säger han mmm..aaa...
så jag får själv ta beslutet för att jag ska känna trygghet sen när barnet kommer.

Som ni alla säkert märkt har jag längtat ned och efter min familj och vänner
så igår var jag berädd att be Magnus hänga med för att ge den lilla gnista som fanns kvar
en chans, och för han en möjlighet att medverka i barnets liv på nära håll.
Men idag blåstes den chansen iväg när han betedde sig ännu mer som att han inte brydde sig.
Har pratat med min familj och jag får bo där i en friggebo från i sommar när barnet kommit.
Känns trist på sitt sätt att vi äntligen fixat lägenhet och satsat på framtiden tillsammans.
Men jag får en trygghet av mamma o pappa som jag inte längre kan räkna med av Magnus.

Något som är skönt, är att ja flyger iväg lagom till den där bestämdheten kommer.
"Nu har ja barn, nu är jag fast" .. ungefär.
Där nere finns så många fler möjligheter och glädje i livet än här i ensamheten.

Jag ska klara det här själv, jag är livrädd för jag trodde aldrig han skulle göra såhär.
Men sakta men säkert kommer lugnet.
Nu ska ja inte gråta mer, och ja ska inte ligga vaken om nätterna
och vänta på att han ska komma hem, eller oroa mig.

Känns skönt att ni vet vad som händer, för de är här jag öppnar mig mest.
Jag har sagt till Magnus att han har rätt att träffa barnet och så på ett villkor
jag skickar INTE upp barnet, eller åker hit.
Han får komma ner och lösa boendedelen för sig, jag orkar inte bry mig.
Självklart är han pappa, men i nuläget funkar ingenting mellan oss, vi kan inte ens disskutera
utan att bli irriterade på varandra. Hur kunde de utveckla sig såhär?
Ja, de finns många om och men..

Nu lägger jag dehär bakom mig och går vidare,
jag behöver inte denna skiten ännu mer, något jag har lärt mig från tidigare förhållanden.
Tiden kommer gå fort och snart tittar den lille ut och då är jag den lyckligaste i hela världen =)