Inget vidare
Tjooho, idag har jag haft bloggtorka,
tänk - jag blir galen om ja inte för blogga och läsa dagliga bloggar..
och ändå inte ens det har jag ORKAT idag,
jag har jätte ont i halsen, och är dåsig och trött
+ att jag inte kan gå på högerfoten , nån sträckning
Jag har försökt gå mycket och magnus har försökt massera men icke,
nu har vi precis käkat tacos, skulle mött emelie på msn men hon var inte inne,
ska nämligen fixa hennes design :D
Bra å öva lite !
Nu ska ja lägga mig i min älsklings knä och tycka synd om mig själv,
för fan vad ont det gör.
hihi
Igår när jag råkade öppna fel textdokument (det stod dikter på, och jag trodde jag var den enda som sysslade med det av mig och magnus) öppnade jag en dikt Magnus komponerat ihop... jag blev tårögd,
Är det du?
Min älskade Hanna...
Är du den jag sökt och längtat?
Som vill ta emot min kärlek min vänskap min värme och passion?
Som vill lyssna till mig, tala med mig dela och bolla tankar och känslor.
Som vill finnas där för mig vill vara den jag finns för, min glädje.
Älska mig när min väg känns svår när sorgen tynger orken tryter.
Älska mig när jag sprudlar av lust när livet jublar kraften flödar.
Älska mig utan förbehåll icke dömande i ärlighet och öppenhet med respekt och integritet.
Är du den som vill dela höstens lågmälda mörker vinterns
vilande kyla vårens sprudlande livslust sommarens dövande hetta.
Nu och år efter år i tidens orubbliga gång mot våra livs höst.
Säg, kan det vara du?
Så kort tid vi känt varandra,
men så mycket vi redan känt, så starkt, så gott.
Vem är du?
Vem är jag?
Vad blir vi - tillsammans?
Nu, nästa år, och sedan, långt där framme?
Kärleken kommer utan garantier men med svindlande löften och bräckligt hopp.
Vår väg – vart leder den?
Finns den? Valet är vårt.
Om vi vandrar tillsammans med öppna ögon och frimodig
blick om vi vågar trotsa vår rädsla om vi vågar satsa våra liv
om vi vågar se hinder gå över eller gå runt kan vi tillsammans
bana vår egen väg vår kärleksväg där vi vandrar sida vid sida inte påträngande
klängande inte tyngande varandra men stödjande som eken och
cypressen inte för nära med egen rymd men alltid där för varandra.
Är det du för mig?
Är det jag för dig?
Ingen av oss vet ännu.
Men jag vet att du redan värmt mitt hjärta att din kärleks gåva ger mitt liv mening.
Jag ser - blind är jag inte - din strålande skönhet till kropp, hjärta och själ
Min innersta önskan är att vandra med dig
Nu, då och sedan.
Jag har väntat...
Jag har väntat utan att veta
Jag har väntat medan timmarna skred och livet krympte.
Jag tänkte mig en kvinna en mörk, mild blomma med
en doft av ro smekande blad omslutande mig.
Jag drömde att jag fann henne jublande bar henne över tröskeln in i mig och mitt
Två förenade i ett lugnt leende och livslustens skälvning
Fyllt av trygg glädje rymdes inte en sorg i mitt sjungande sinne.
Jag var en vandrare vilse i gott sällskap
Jag såg inte min väg – så många runt mig.
Jag vågade inte möta min dröm – det var förbjudet.
Men djupt i mitt innersta vattnades ett frö en längtan.
Jag har vikit av – en annan väg
Vilse i nytt landskap men rätt.
Jag börjar ana nu en möjlig vila.
Jag har mött min vandrerska det är du, min käraste!
Dina ord ger mig tro
Dina ögon ger mig hopp
Din kärlek väcker min
tänk - jag blir galen om ja inte för blogga och läsa dagliga bloggar..
och ändå inte ens det har jag ORKAT idag,
jag har jätte ont i halsen, och är dåsig och trött
+ att jag inte kan gå på högerfoten , nån sträckning
Jag har försökt gå mycket och magnus har försökt massera men icke,
nu har vi precis käkat tacos, skulle mött emelie på msn men hon var inte inne,
ska nämligen fixa hennes design :D
Bra å öva lite !
Nu ska ja lägga mig i min älsklings knä och tycka synd om mig själv,
för fan vad ont det gör.
hihi
Igår när jag råkade öppna fel textdokument (det stod dikter på, och jag trodde jag var den enda som sysslade med det av mig och magnus) öppnade jag en dikt Magnus komponerat ihop... jag blev tårögd,
Är det du?
Min älskade Hanna...
Är du den jag sökt och längtat?
Som vill ta emot min kärlek min vänskap min värme och passion?
Som vill lyssna till mig, tala med mig dela och bolla tankar och känslor.
Som vill finnas där för mig vill vara den jag finns för, min glädje.
Älska mig när min väg känns svår när sorgen tynger orken tryter.
Älska mig när jag sprudlar av lust när livet jublar kraften flödar.
Älska mig utan förbehåll icke dömande i ärlighet och öppenhet med respekt och integritet.
Är du den som vill dela höstens lågmälda mörker vinterns
vilande kyla vårens sprudlande livslust sommarens dövande hetta.
Nu och år efter år i tidens orubbliga gång mot våra livs höst.
Säg, kan det vara du?
Så kort tid vi känt varandra,
men så mycket vi redan känt, så starkt, så gott.
Vem är du?
Vem är jag?
Vad blir vi - tillsammans?
Nu, nästa år, och sedan, långt där framme?
Kärleken kommer utan garantier men med svindlande löften och bräckligt hopp.
Vår väg – vart leder den?
Finns den? Valet är vårt.
Om vi vandrar tillsammans med öppna ögon och frimodig
blick om vi vågar trotsa vår rädsla om vi vågar satsa våra liv
om vi vågar se hinder gå över eller gå runt kan vi tillsammans
bana vår egen väg vår kärleksväg där vi vandrar sida vid sida inte påträngande
klängande inte tyngande varandra men stödjande som eken och
cypressen inte för nära med egen rymd men alltid där för varandra.
Är det du för mig?
Är det jag för dig?
Ingen av oss vet ännu.
Men jag vet att du redan värmt mitt hjärta att din kärleks gåva ger mitt liv mening.
Jag ser - blind är jag inte - din strålande skönhet till kropp, hjärta och själ
Min innersta önskan är att vandra med dig
Nu, då och sedan.
Jag har väntat...
Jag har väntat utan att veta
Jag har väntat medan timmarna skred och livet krympte.
Jag tänkte mig en kvinna en mörk, mild blomma med
en doft av ro smekande blad omslutande mig.
Jag drömde att jag fann henne jublande bar henne över tröskeln in i mig och mitt
Två förenade i ett lugnt leende och livslustens skälvning
Fyllt av trygg glädje rymdes inte en sorg i mitt sjungande sinne.
Jag var en vandrare vilse i gott sällskap
Jag såg inte min väg – så många runt mig.
Jag vågade inte möta min dröm – det var förbjudet.
Men djupt i mitt innersta vattnades ett frö en längtan.
Jag har vikit av – en annan väg
Vilse i nytt landskap men rätt.
Jag börjar ana nu en möjlig vila.
Jag har mött min vandrerska det är du, min käraste!
Dina ord ger mig tro
Dina ögon ger mig hopp
Din kärlek väcker min
Kommentarer
Trackback
